Calle Har Inte Sett… – Seven Samurai (1954)

Japp… det tog längre tid än vad jag hade väntat mig. Men nu är vi här. Som vanligt, spoilers för filmen och försök till humor i texten. Strap in.

En klassiker i den sanna bemärkelsen, kopierad till förbannelse och kopiorna kopierade tills det enda som är kvar är ett halvdant rorschach test. Men den här filmen har varit på min lista under en lång tid, just på grund av hur många pratar om den och hur efterapad den är också. Kort med handlingen, en by blir attackerad av banditer. En grupp från sagd by beger sig ut för att hitta hjälp från samurajer, herrelösa samurajer eller ”ronin” för er weebs därute. Blood bath ensues.

Filmen är 3 timmar och 27 min, lite drygt. Ni som antingen kommer ihåg eller har hört om det, det är vid den här tiden då film hade paus vid mitten av filmen. Mycket för att det är en resa att plöja igenom nästan 4 timmar när det i stort sett är en setup utan belöning på ett bra tag, se Lawrence of Arabia för referens… Även om det stundtals är så att man gärna trycker på powerknappen så har jag tragglat igenom båda de filmerna. Fördelen med de sju samurajerna är att karaktärerna är intressanta, speciellt Kikuchiyo i min mening; en wannabe samurai med temperament och humor trots hans hemska backstory.

Det finns två klara delar i filmen, rekryteringsfasen och själva slaget. Båda har sin charm, som sagt är det karaktärernas interaktioner som räddar rekryteringsfasen som kan dröna på. Men överlag finner jag mer nöje i den första delen än vad jag gör i den andra. Bortsett från samurajerna  är faktiskt byn och dess invånare speciella på sitt sätt. Samlat på sig vapen och rustningar från samurajer som de högst troligt har tagit från samurajer som de har dödat. Problemet med den fräna detaljen är då att om en grupp bönder kan hantera samurajer, bör de kunna hantera ett gäng sketna banditer; Givet, det kan vara så att krigarna som de har tagit allt ifrån har varit skadade innan de dödat dem. Antingen det eller så har de inte chansen att hålla uppe kunskaperna med tanke på att vete inte gör motstånd, och jordbruk tar upp mycket tid. Men det tyder bara på att den här ”harmlösa” byn har någon form av blodlust som ligger lite i lä, så jag håller ögonen på er…

Träning och förberedelser följer, under tiden syns scouter för banditerna. Två dödas och en tas till fånga. Efter ett långt samtal får samurajerna reda på banditernas läger, bönderna som ser sin chans att få träning till sin blodlust inför mötet med banditerna på en större skala och dödar fången medan några samurajer beger sig till lägret. Beväpnade med eld. Med delar av banditligan – och olyckligtvis kidnappade människor från byn – brända, mobiliserar de attacken mot byn som har byggts upp under filmen. Konceptet ”ta inte med en kniv till en pistolfight” är central och på sätt och vis spelar på att banditerna är tröga som inte bryter ned trädmuren som är byggd runt byn. Men efter en lång och krävande fight har bönderna segrat, merparten av samurajerna döda och resterande ger sig ut på vägen igen för att hitta ett nytt syfte.

Det är en bra film, det är även ett projekt att se på den. Så pass att för att skriva det här på bästa sett såg jag den två gånger, japp. Men hade inget emot det, just för att det är en upplevelse som jag tycker alla filmälskare är skyldiga att se minst en gång just för hur klassisk upplägget för filmen är till hjältemytosen. Scenografin är fruktansvärt bra, Kurosawa har verkligen fångat feodala japan och jordbrukssamhället. Det är filmat i svart och vitt vilket fungerar och ska inte pissa alltför mycket på det, men om man är en visuell filmtittare så kan det vara speciellt att gå från filmer som ser ut som någon har kräkts skittles på skärmen till vad som i dagsläget används av pretentiösa människor på instagram. Som tur är händer det tillräckligt intressanta saker på skärmen som gör att man bortser från bristen av indragande färger. Tycker att som en 60+ år gammal film om samurajer håller den fortfarande. Det som jag känner i det här fallet är att historien skulle kunna göra sig bättre som en serie av HBO om jag ska vara fullt ärlig. För även om filmen har brutit mark och fortfarande är betraktad som en klassiker, med all rätt, är den lite långdragen som film sett till dagens standard. Åtta avsnitt, 50 min st. Mer ingående på träning av bönderna, lite mer fokus på hur bönderna har någon underbyggd blodlust osv. Utrymmet för det finns skulle jag vilja säga, även om den idén behöver bearbetas en aning.

Kortfattat; filmen är bra och har ni tid över och en fascination med samurajer, deras kod och allmänt intresse för film är den här filmen är ännu en ”rite of passage” och måste för alla filmälskare.

8/10

Ha det gött gott folk, vi hörs nästa gång. Tankar kring mina tankar? Låt mig höra dem.

//Calle

Annons

Calle Har Inte Sett… – Total Recall (1990)

God fortsättning på er, kära lyssnare/läsare.

Det blev ett litet uppehåll på dessa under ett tag, men ni är vi tillbaka, ska försöka strukturera upp ett konsekvent schema, men ibland händer livet. Som vanligt, kommer finnas spoilers och dålig humor. Har ni inte sett filmen så gör det, eller inte. Jag är inte din farsa… Humorn får ni dock tolerera, precis som med er farsa.

Jag tänkte att vi skulle börja året med en action/sci-fi klassiker som jag har hört mer om genom dråpliga filmcitat, levererade av allas one-liner-maskin Arnold Schwarzenegger; ”Consider that the divorce” är en som har fastnat så jag hade höga förväntningar när jag gick in i filmen.

Vi möter Douglas Quaid (oklart om det finns någon koppling till komedins motsvarighet till en olämplig uppkastning; Randy), mitt uppe i en dröm om livet på Mars. Underbara promenader till romantiskt rött sken, sida vid sida med sin käraste för att sekunder senare få en dos realism då det dåliga styret på Mars inte har byggt vidare på sin infrastruktur utanför den luftfyllda rymdbasen, vilket i sin tur leder till att Quaid tappar fotfästet, har sönder sin hjälm och på så vis vaknar ur sin dröm efter att ha varit millimeter ifrån rekordet att sticka ut ögonen ur ögonhålorna.

Vi får veta att Quaid jobbar som byggarbetare och är allmänt trött på tillvaron och bestämmer sig för att implementera ett ämne om semester på Mars i två veckor som en hemlig agent (det kommer mer…) genom företaget som heter Rekall, men något går snett. Tydligen har Quaid haft ett annat liv tidigare som någon typ av agent, han blir aggressiv, neddrogad av Rekall och utkastad efter att de har rensat hans minne av besöket. Värt att nämna är att Rekall ger honom tillbaka pengarna för, så det vår ju ändå schysst av dem.

Det som följer är ett clusterfuck utan dess like. Quaid märker att hela hans liv som han kommer ihåg det har varit fake, agenter är ute efter honom, hans fru är inte hans fru men har tydligen sett på ”Pumping Iron” och har sett något som hon kan få ut av det hela. Quaid blir lämnad ledtrådar för att ”lösa mysteriet” med hans andra personlighet/minne från bland annat en inspelning från han själv där han kallar sig för Hauser, det tar honom till Mars och en rebellarmé som vill se till att alla kan leva drägligt på Mars genom att ha tillgång till luft, något som en av filmens större bad guys ”Cohaagen” (finner det lite lustigt att en skurk har en symbol för fred i sitt namn och fortfarande är på den onda sidan. Jag menar, han är så ond att han har lyckats att stjäla en plot point från ”Space Balls”) vill höja priset på bland annat. Det är minst sagt en resa.

Jag vet att jag slaktade den summeringen, men ni som har sett filmen vet att det inte är så fruktansvärt långt ifrån det som händer. Det är underhållande att se på, men det är fruktansvärt att läsa. Tog inte med alla detaljer för då hade vi kunnat kalla denna recension för en novell.

Filmen är riktigt underhållande, det händer saker konstant, det är praktiska effekter, Paul Verhoeven har regisserat, Arnold drar one-liners. Vad mer kan man behöva? Tycker faktiskt att Sharon Stone stjäl showen en aning med alla actionscener som hon bidrar med, faktiskt inget jag hade förväntat mig. Hon spelar mycket på oskyldigheten också, som Arnolds karaktär går på ett par gånger men blir klokare mot till slutet av filmen. Det är även en oroande mängd med pungsparkar med medföljande close-ups, ingen aning vad som ligger latent i Verhoevens sinne men tror inte jag vill veta heller.

Det är en sci-fi klassiker som förtjänar all uppmärksamhet som den har fått. Minnesaspekten är intressant precis som världen i sig, däremot kan jag tycka att det spelas mycket fram och tillbaka på om Arnold verkligen är i minnet som han har betalat för eller inte. Ska man ha den dubbeltydiga aspekten tycker jag det är fruktansvärt kontraproduktivt att ständigt trycka på det. Presentera konceptet och sen får publiken själva dra kopplingarna. Men utifrån det jag såg så är Cohaagens dubbelspel och minnet det som händer på riktigt. 

En annan grej som jag reagerade lite på var slutet, rebellerna är förslutna inne på basen. I ett kvarter som synligen inte har några fönster, luftkonditioneringen är avstängd och de håller på att dö av syrebrist. Så, min fråga är då; hur i helvete får de in luft efter att reaktorn har dragits igång? Det är stängt, det öppnas inte, AC:n är inte igång. Hur fan tänkte du där, Paul?! Whatever, bara något jag tänkte på under slutet.

Men om ni har chansen, tiden och viljan. Samt är ett fan av Arnold. Get your ass to Mars!

Betyg 7/10

Tankar, håller ni med, är jag ute och cyklar? Lämna en kommentar så ses vi nästa gång!

// Calle

Calle Har Inte Sett… Scanners (1981)

Få saker är ikoniska i den här världen, Michelangelos målning i Sixtinska kapellet, Cristo Redento i Brasilien och Inkastaden Chichén Itzá i Mexiko för att nämna några grejor. Filmvärlden är likadan, fler till siffrorna kanske men fortfarande lika ikoniska; Jack Nicholsons ”Here’s Johnny!” i The Shining, Sharon Stones förförande scen i Basic Instinct och Scanners huvudexplosion som till denna dag fortfarande hålls som den bästa i filmvärlden.

Likadant denna gång, kommer ta upp spoilers, hoppas att texten inte blir för drönande och kommer återigen ta mig friheten att dra dåliga skämt, puss på er!

Kort här då, inte sett filmen tidigare men fullt OMÖJLIGT att inte veta om den ikoniska scenen eller ha kollat upp den om man är lika nyfiken som jag. Så, vad handlar den här filmen om då? Jo det finns människor som kan kontrollera andra människor och läsa folks tankar, de människorna kallas då Scanners. Dessa människor anses med full rätt vara speciella för att säga det snällt, folk är rädda för dem, även det med full rätt. Filmen i sig börjar med en insikt i hur hemlösa klarar sig på gatan, letar överbliven mat på restauranger i gallerior. Detta möts av dömande blickar och tydlig kritik från en gammal dam som prompt efter att ha snackat en massa skit om den hemlöse mannen  får en stroke/epilepsianfall. Självklart är det inte så, den hemlöse mannen är ju såklart en Scanner som är oförmögen att kontrollera sina krafter. Kort därefter jagas han runt av två män som har fri sikt på hans rygg och skjuter honom med sömnpistol i handen; om ni inte redan har listat ut det så är det här en ganska ostig film, tillockmed ostigare än en urgröpt cheddar som blivit fylld med 15 olika ostar som inte alls är kompatibla och serveras med nachochips med ostsmak.

 

Mannen som då blivit nedsövd tas då från gatan in i värmen, får nya kläder och en säng i utbyte mot att en gubbe med dålig hållning och kass attityd bildligt talat skiter på honom. Pretty sweet deal if you ask me. Här får han då förklarat att han kommer bli studerad på grund av hans ”sjukdom” och lära sig att hantera den. Detta då på grund av att han är den enda som kan stoppa en Scanner vid namn Darryl Revok (Michael Ironside) som har gått rogue och scenen innan EXPLODERAT EN ANNAN SCANNERS HUVUD!!! Alltså, den här filmen är nästan 40 år och det är riktigt imponerande än idag att de har sådan kvalitét på effekterna.

Men för att komma tillbaka till filmen, företaget som då vill få fast den här Scannern heter då ConSec, kom ihåg det (har svårt att tro att ni kommer glömma det pågrund av hur ”on the nose” namnet är), och de ska då få den här mannen som synliges från ingenstans börjar göra telepatiska grejor, som heter Cameron Vale (Stephen Lack), att rädda dagen. Det som då påbörjas i detta läge i filmen är en 70 graders nedförsbacke i intresse. Tänk er börskraschen 1929. Huvudskådespelaren är bland de tråkigaste att kolla/lyssna på, vet inte om det är medvetet eller om han är träigare än Jason Statham, inte en mening har han någon som helt koppling till någon känsla, man bryr sig inte vad som händer med honom och i slutet av filmen blir det en sådan seg ”tvist” för att på något sätt ha med honom i filmen mindre. En konstig sak dock, Stephen Lack, som helt saknar filmjobb för tillfället, ser ut som Zachary Levi i Chuck. No joke, var ett par sekunder som jag byggde upp att det var hans farsa eller liknande, helt sjukt.

Men på tal om bra prestationer. Sam Fischer… eller Michael Ironside är den människan som bär upp filmen så gott det går, han vet att det är ett B-manus som har har att göra med och agerar som han ska i det läget, over the top och bjuder på sig själv. Men det som gör att den här filmen fortfarande är relevant idag är effekterna, de är (utöver huvudexplosionen) riktigt bra, nästan så bra att jag faktiskt känner mig lite illa tillmods att kalla det här för en B-film. Vi har få hud som skalas av, ådror som läcker, ögon som ploppar ut likt tandkräm ur en tub, människor genom glasrutor och löjliga explosioner som jag bara kan gissa mig till att det är just DE explosionerna som har inspirerat Michael Bays filmskapande. Det finns saker i filmen som gör den underhållande men fokuset tappas i manuset och filmen vet inte riktigt vad den vill. ”Är jag en skräckfilm, är jag en mysteriefilm eller är jag en B-action”, säger inte att man kan balansera olika genrer men den här filmen lyckas helt enkelt inte.

Så, till slutet av filmen. Vale blir då tillfångatagen av Revok (tänker bara Turok, haha… åhhh så fånigt) tillsammans med en dam från en grupp som då går emot Revok. Under denna tid får vi veta att gubben med dålig hållning visar sig vara far till både Vale och Revok och att det är hans försök till smärtstillande som har skapat alla Scanners, och han sålde det företaget till ConSec, kommer inte på något bra skämt här men litar på att ni intelligenta lyssnare/läsare kommer fram till något som drar på mungiporna. Så en stor foreshadow som mer blir väldigt tydlig när man har sett på liknande filmer visar sig vara det som det står för. Det är något med äldre filmer och väldigt övertydligt språk, aja… En battle of the minds påbörjas om det flyger skinnslamsor och blod överallt. Ådror expanderar och utvecklas till tumörliknande saker i bådas ansikten. Det ser ut som att Revok har koll på läget tills Vale eldar upp sig själv? Det klipps till svart och den kvinnliga motståndsmedlemmen vaknar upp och kommer in i rummet där fighten ägt rum, hon ser ett bränt lik i mitten av rummet som hon tror är Vale, med all rätt, men hör en röst i hörnet. Det är vad som ser ut som Revok men han säger att han är Vale… slut. Alltså, va? Det känns inte riktigt som att det tänks igenom alls, Revok har övertaget Vale sätter eld på sig själv och Revok låter Vale byta kropp med honom. Jag är inte emot idén men då lägger du fram det på ett annat sätt kanske, en manöver mot Revok istället för dig själv. Slutligen då, det är en film med bra koncept men den är all over the place. Tillbaka till skrivbordet, byt ut säg 30 procent av cast:en till folk som faktiskt verkar som att de bryr sig, håll på spänningen i filmen få folk att gissa lite mer kring avslöjanden och framförallt fokusera filmen, vad är det ni vill göra med den? Filmen är en produkt av sin tid men den har en bra Ironside, bra effekter och den bästa huvudexplosionen i filmvärlden to date, värd att se om du vill ha helheten men vill du bara se huvudexplosionen sök upp den på YouTube.

One Head Explosion to Rule them ALL

Har ni sett filmen? Tänker jag fel? Säg varför, alltid för att höra fler åsikter. Till nästa gång!

Betyg: 5/10

Discshop

CDON

Calle Har Inte Sett… – The Thing (1982)

Klassiker är något som vi alla uppskattar, vissa av dem går oss förbi. Med den här bloggserien, om man kan kalla det för det, ska jag ta tag i filmer som flera har sett men gått mig förbi. Jag kommer ta upp spoilers i den här recensionen och erhålla mig rätten att dra dåliga skämt. Mycket nöje!

John Carpenters The Thing från 1982 är av många ansedd att vara ett mästerverk. De fysiska effekterna, spänningen och den helt underbara öppningen som lämnar folk undrande och åksjuka när kameraarbetet avslöjar att kameramannen antingen filmar utan handskar eller stativ. Men filmen öppnar då med en jaktscen, Norrmän i en helikopter mot en hund. Vinklarna är fenomenala och säger mer än vad folket på skärmen gör, något står inte rätt till. Jakten tar sig till en forskningsbas där förvirringen är total och vi möts av Kurt Russell som R.J. MacReady, en dålig förlorare och helikopterpilot, Wilford Brimley som Blair, basens biolog och Keith David (Childs) för att nämna några. Efter att helikoptern har exploderat på grund av ett misslyckat parti av ”Het Potatis” från Norrmännen, gör en av medarbetarna på forskningscentrumet processen kort och skjuter en manisk Norrman med gevär som fortfarande i sina sista sekunder vill ta livet av hunden som han har jagat.

Filmen tar efter den starka öppningen en mer avslappnad roll, vi kommer in i gänget på forskningscentrumet och hunden får pusta ut. Vi får inblick i att de är ute i vildmarken utan medel för kommunikation då radion i stora drag är död. Spänningen byggs sakta upp efter att MacReady och en medarbetare bestämmer sig för att undersöka den Norska basen. De lyckas hitta basen förstörd och nedbränd. Kvarlevorna av en bränd varelse med mänskliga organ förbryllar de två, så de plockar med sig saken till sin egen bas för ytterligare forskning.

Under tiden så lyckas inte riktigt hunden komma överens med resten av slädhundarna på basen. Det visar sig att hunden som Norrmännen har försökt napalmbomba med granater har blivit manifesterad ur H.P Lovecrafts sinne och har lärt sig att sitta. Armarna är det som säljer effekterna för mig, kroppsskräck på högsta nivå. Ryser när jag ens tänker på det, musiken av Ennio Morricone tar det över toppen också.

Med det är jakten igång igen. Varelsen förklädd som hund smyger runt på basen och våra hjältar försöker avsluta jobbet som Norrmännen inte klarade av. Vi får dock veta att den här varelsen klarar av att imitera andra varelser, även människor och allt den behöver göra är att vistas i närheten av dem. Misstänksamheten stiger på basen, en efter en blir de plockade av varelsen som vill ta sig bort från platsen med hjälp av ett rymdskepp som hittas halvklart. Basens biolog går helt bananas och blir inlåst i ett skjul tillsvidare. MacReady utnämner sig själv till ledare för gruppen då han är helt säker på att han inte har varit i kontakt med varelsen, gruppen håller inte riktigt med då några av hans kläder saknas, vilket väcker ytterligare misstankar. Myteri vankas men det slås ned omedelbart av ännu en attack av varelsen, de lyckas bränna den men för att vara helt säkra på att det inte kommer fortsätta genomförs ett blodtest. Mycket riktigt visar sig ännu en varelse bland de bundna människorna, inte den smidigaste lösningen på ett problem men ren och skär desperation gör saker med sinnet.

Med resterande icke positiva människor fortfarande vid livet, sprängs rymdskeppet och alla andra säkra ställen på basen. De tar sig till skjulet för att titta in hos biologen som har försvunnit. Genom en fallucka i skjulet får gruppen reda på att generatorn har plockats bort, vilket innebär att det kommer bli svårt att hålla värmen för alla inkluderade. MacReady kommer då till slutsatsen som Norrmännen gjorde; ”Vi måste spränga skiten”. Varelsen, som har tagit biologens form, plockar hälften av de resterande medarbetarna medan sprängmedlen sätts upp, MacReady ser varelsen och konfronterar varelsen en sista gång till en underbar explosion. Ur bråtet kommer en slagen MacReady som är nöjd med sin prestation, in i bild kommer då Childs som inte undersökte falluckan. Båda två oklara om någon av dem kan vara varelsen. Men båda fullt medvetna om att de kommer att dö i kylan tillsammans med varelsen om den fortfarande lever.

Det här är en sådan film där man mer eller mindre är framåtlutad hela tiden. Precis som med Conan är jag helt förbryllad över att jag inte har tagit tag i det här tidigare. Varelsen och dess oförmåga att dö har både sina fördelar och nackdelar, från min sida blir man mer investerad i filmen för man vill verkligen att gruppen klarar sig men det blir samtidigt lite repetitivt när den ständigt kommer tillbaka, men samtidigt har jag svårt att säga vad som är den perfekta siffran för varelsen att överleva. Men jag köper en ostoppbar varelse som ständigt kommer tillbaka då gruppen är ovetande om hur varelsen verkligen fungerar samt den stora ”foreshadowing:en” när de kommer till den Norska basen. Filmen är urtypen för katt och råtta filmer, bara att i det här fallet resulterar det i mer gore, explosioner, paranoia, effekter som är SÅ pass vidriga att man får lust att ta en lång dusch efteråt. Men jag kan inte rekommendera den här filmen nog till folk som inte har sett den. Det enda riktiga klagomålet som jag har är vissa aspekter med kameraarbetet i början, den skakiga filmningen är lagom irriterande men det tar inte ifrån helheten av filmen men en sak som jag fortfarande tänker på. Annars är det John Carpenter i sin toppform och har charm som räcker och blir över, mycket till filmens fördel. Så gå och se på den för guds skull!

Om ni har några tankar kring filmen som jag har missat eller om ni bara känner för att snacka om den är det bara att kasta ut dem. Ha det gött, tills nästa gång!

//Calle

10/10