Japp… det tog längre tid än vad jag hade väntat mig. Men nu är vi här. Som vanligt, spoilers för filmen och försök till humor i texten. Strap in.
En klassiker i den sanna bemärkelsen, kopierad till förbannelse och kopiorna kopierade tills det enda som är kvar är ett halvdant rorschach test. Men den här filmen har varit på min lista under en lång tid, just på grund av hur många pratar om den och hur efterapad den är också. Kort med handlingen, en by blir attackerad av banditer. En grupp från sagd by beger sig ut för att hitta hjälp från samurajer, herrelösa samurajer eller ”ronin” för er weebs därute. Blood bath ensues.
Filmen är 3 timmar och 27 min, lite drygt. Ni som antingen kommer ihåg eller har hört om det, det är vid den här tiden då film hade paus vid mitten av filmen. Mycket för att det är en resa att plöja igenom nästan 4 timmar när det i stort sett är en setup utan belöning på ett bra tag, se Lawrence of Arabia för referens… Även om det stundtals är så att man gärna trycker på powerknappen så har jag tragglat igenom båda de filmerna. Fördelen med de sju samurajerna är att karaktärerna är intressanta, speciellt Kikuchiyo i min mening; en wannabe samurai med temperament och humor trots hans hemska backstory.
Det finns två klara delar i filmen, rekryteringsfasen och själva slaget. Båda har sin charm, som sagt är det karaktärernas interaktioner som räddar rekryteringsfasen som kan dröna på. Men överlag finner jag mer nöje i den första delen än vad jag gör i den andra. Bortsett från samurajerna är faktiskt byn och dess invånare speciella på sitt sätt. Samlat på sig vapen och rustningar från samurajer som de högst troligt har tagit från samurajer som de har dödat. Problemet med den fräna detaljen är då att om en grupp bönder kan hantera samurajer, bör de kunna hantera ett gäng sketna banditer; Givet, det kan vara så att krigarna som de har tagit allt ifrån har varit skadade innan de dödat dem. Antingen det eller så har de inte chansen att hålla uppe kunskaperna med tanke på att vete inte gör motstånd, och jordbruk tar upp mycket tid. Men det tyder bara på att den här ”harmlösa” byn har någon form av blodlust som ligger lite i lä, så jag håller ögonen på er…
Träning och förberedelser följer, under tiden syns scouter för banditerna. Två dödas och en tas till fånga. Efter ett långt samtal får samurajerna reda på banditernas läger, bönderna som ser sin chans att få träning till sin blodlust inför mötet med banditerna på en större skala och dödar fången medan några samurajer beger sig till lägret. Beväpnade med eld. Med delar av banditligan – och olyckligtvis kidnappade människor från byn – brända, mobiliserar de attacken mot byn som har byggts upp under filmen. Konceptet ”ta inte med en kniv till en pistolfight” är central och på sätt och vis spelar på att banditerna är tröga som inte bryter ned trädmuren som är byggd runt byn. Men efter en lång och krävande fight har bönderna segrat, merparten av samurajerna döda och resterande ger sig ut på vägen igen för att hitta ett nytt syfte.
Det är en bra film, det är även ett projekt att se på den. Så pass att för att skriva det här på bästa sett såg jag den två gånger, japp. Men hade inget emot det, just för att det är en upplevelse som jag tycker alla filmälskare är skyldiga att se minst en gång just för hur klassisk upplägget för filmen är till hjältemytosen. Scenografin är fruktansvärt bra, Kurosawa har verkligen fångat feodala japan och jordbrukssamhället. Det är filmat i svart och vitt vilket fungerar och ska inte pissa alltför mycket på det, men om man är en visuell filmtittare så kan det vara speciellt att gå från filmer som ser ut som någon har kräkts skittles på skärmen till vad som i dagsläget används av pretentiösa människor på instagram. Som tur är händer det tillräckligt intressanta saker på skärmen som gör att man bortser från bristen av indragande färger. Tycker att som en 60+ år gammal film om samurajer håller den fortfarande. Det som jag känner i det här fallet är att historien skulle kunna göra sig bättre som en serie av HBO om jag ska vara fullt ärlig. För även om filmen har brutit mark och fortfarande är betraktad som en klassiker, med all rätt, är den lite långdragen som film sett till dagens standard. Åtta avsnitt, 50 min st. Mer ingående på träning av bönderna, lite mer fokus på hur bönderna har någon underbyggd blodlust osv. Utrymmet för det finns skulle jag vilja säga, även om den idén behöver bearbetas en aning.
Kortfattat; filmen är bra och har ni tid över och en fascination med samurajer, deras kod och allmänt intresse för film är den här filmen är ännu en ”rite of passage” och måste för alla filmälskare.
8/10
Ha det gött gott folk, vi hörs nästa gång. Tankar kring mina tankar? Låt mig höra dem.
//Calle
Filmsmakarna Podcast 