God fortsättning på er, kära lyssnare/läsare.
Det blev ett litet uppehåll på dessa under ett tag, men ni är vi tillbaka, ska försöka strukturera upp ett konsekvent schema, men ibland händer livet. Som vanligt, kommer finnas spoilers och dålig humor. Har ni inte sett filmen så gör det, eller inte. Jag är inte din farsa… Humorn får ni dock tolerera, precis som med er farsa.
Jag tänkte att vi skulle börja året med en action/sci-fi klassiker som jag har hört mer om genom dråpliga filmcitat, levererade av allas one-liner-maskin Arnold Schwarzenegger; ”Consider that the divorce” är en som har fastnat så jag hade höga förväntningar när jag gick in i filmen.
Vi möter Douglas Quaid (oklart om det finns någon koppling till komedins motsvarighet till en olämplig uppkastning; Randy), mitt uppe i en dröm om livet på Mars. Underbara promenader till romantiskt rött sken, sida vid sida med sin käraste för att sekunder senare få en dos realism då det dåliga styret på Mars inte har byggt vidare på sin infrastruktur utanför den luftfyllda rymdbasen, vilket i sin tur leder till att Quaid tappar fotfästet, har sönder sin hjälm och på så vis vaknar ur sin dröm efter att ha varit millimeter ifrån rekordet att sticka ut ögonen ur ögonhålorna.
Vi får veta att Quaid jobbar som byggarbetare och är allmänt trött på tillvaron och bestämmer sig för att implementera ett ämne om semester på Mars i två veckor som en hemlig agent (det kommer mer…) genom företaget som heter Rekall, men något går snett. Tydligen har Quaid haft ett annat liv tidigare som någon typ av agent, han blir aggressiv, neddrogad av Rekall och utkastad efter att de har rensat hans minne av besöket. Värt att nämna är att Rekall ger honom tillbaka pengarna för, så det vår ju ändå schysst av dem.
Det som följer är ett clusterfuck utan dess like. Quaid märker att hela hans liv som han kommer ihåg det har varit fake, agenter är ute efter honom, hans fru är inte hans fru men har tydligen sett på ”Pumping Iron” och har sett något som hon kan få ut av det hela. Quaid blir lämnad ledtrådar för att ”lösa mysteriet” med hans andra personlighet/minne från bland annat en inspelning från han själv där han kallar sig för Hauser, det tar honom till Mars och en rebellarmé som vill se till att alla kan leva drägligt på Mars genom att ha tillgång till luft, något som en av filmens större bad guys ”Cohaagen” (finner det lite lustigt att en skurk har en symbol för fred i sitt namn och fortfarande är på den onda sidan. Jag menar, han är så ond att han har lyckats att stjäla en plot point från ”Space Balls”) vill höja priset på bland annat. Det är minst sagt en resa.
Jag vet att jag slaktade den summeringen, men ni som har sett filmen vet att det inte är så fruktansvärt långt ifrån det som händer. Det är underhållande att se på, men det är fruktansvärt att läsa. Tog inte med alla detaljer för då hade vi kunnat kalla denna recension för en novell.
Filmen är riktigt underhållande, det händer saker konstant, det är praktiska effekter, Paul Verhoeven har regisserat, Arnold drar one-liners. Vad mer kan man behöva? Tycker faktiskt att Sharon Stone stjäl showen en aning med alla actionscener som hon bidrar med, faktiskt inget jag hade förväntat mig. Hon spelar mycket på oskyldigheten också, som Arnolds karaktär går på ett par gånger men blir klokare mot till slutet av filmen. Det är även en oroande mängd med pungsparkar med medföljande close-ups, ingen aning vad som ligger latent i Verhoevens sinne men tror inte jag vill veta heller.
Det är en sci-fi klassiker som förtjänar all uppmärksamhet som den har fått. Minnesaspekten är intressant precis som världen i sig, däremot kan jag tycka att det spelas mycket fram och tillbaka på om Arnold verkligen är i minnet som han har betalat för eller inte. Ska man ha den dubbeltydiga aspekten tycker jag det är fruktansvärt kontraproduktivt att ständigt trycka på det. Presentera konceptet och sen får publiken själva dra kopplingarna. Men utifrån det jag såg så är Cohaagens dubbelspel och minnet det som händer på riktigt.
En annan grej som jag reagerade lite på var slutet, rebellerna är förslutna inne på basen. I ett kvarter som synligen inte har några fönster, luftkonditioneringen är avstängd och de håller på att dö av syrebrist. Så, min fråga är då; hur i helvete får de in luft efter att reaktorn har dragits igång? Det är stängt, det öppnas inte, AC:n är inte igång. Hur fan tänkte du där, Paul?! Whatever, bara något jag tänkte på under slutet.
Men om ni har chansen, tiden och viljan. Samt är ett fan av Arnold. Get your ass to Mars!
Betyg 7/10
Tankar, håller ni med, är jag ute och cyklar? Lämna en kommentar så ses vi nästa gång!
// Calle
Filmsmakarna Podcast 