Klassiker är något som vi alla uppskattar, vissa av dem går oss förbi. Med den här bloggserien, om man kan kalla det för det, ska jag ta tag i filmer som flera har sett men gått mig förbi. Jag kommer ta upp spoilers i den här recensionen och erhålla mig rätten att dra dåliga skämt. Mycket nöje!
John Carpenters The Thing från 1982 är av många ansedd att vara ett mästerverk. De fysiska effekterna, spänningen och den helt underbara öppningen som lämnar folk undrande och åksjuka när kameraarbetet avslöjar att kameramannen antingen filmar utan handskar eller stativ. Men filmen öppnar då med en jaktscen, Norrmän i en helikopter mot en hund. Vinklarna är fenomenala och säger mer än vad folket på skärmen gör, något står inte rätt till. Jakten tar sig till en forskningsbas där förvirringen är total och vi möts av Kurt Russell som R.J. MacReady, en dålig förlorare och helikopterpilot, Wilford Brimley som Blair, basens biolog och Keith David (Childs) för att nämna några. Efter att helikoptern har exploderat på grund av ett misslyckat parti av ”Het Potatis” från Norrmännen, gör en av medarbetarna på forskningscentrumet processen kort och skjuter en manisk Norrman med gevär som fortfarande i sina sista sekunder vill ta livet av hunden som han har jagat.
Filmen tar efter den starka öppningen en mer avslappnad roll, vi kommer in i gänget på forskningscentrumet och hunden får pusta ut. Vi får inblick i att de är ute i vildmarken utan medel för kommunikation då radion i stora drag är död. Spänningen byggs sakta upp efter att MacReady och en medarbetare bestämmer sig för att undersöka den Norska basen. De lyckas hitta basen förstörd och nedbränd. Kvarlevorna av en bränd varelse med mänskliga organ förbryllar de två, så de plockar med sig saken till sin egen bas för ytterligare forskning.
Under tiden så lyckas inte riktigt hunden komma överens med resten av slädhundarna på basen. Det visar sig att hunden som Norrmännen har försökt napalmbomba med granater har blivit manifesterad ur H.P Lovecrafts sinne och har lärt sig att sitta. Armarna är det som säljer effekterna för mig, kroppsskräck på högsta nivå. Ryser när jag ens tänker på det, musiken av Ennio Morricone tar det över toppen också.
Med det är jakten igång igen. Varelsen förklädd som hund smyger runt på basen och våra hjältar försöker avsluta jobbet som Norrmännen inte klarade av. Vi får dock veta att den här varelsen klarar av att imitera andra varelser, även människor och allt den behöver göra är att vistas i närheten av dem. Misstänksamheten stiger på basen, en efter en blir de plockade av varelsen som vill ta sig bort från platsen med hjälp av ett rymdskepp som hittas halvklart. Basens biolog går helt bananas och blir inlåst i ett skjul tillsvidare. MacReady utnämner sig själv till ledare för gruppen då han är helt säker på att han inte har varit i kontakt med varelsen, gruppen håller inte riktigt med då några av hans kläder saknas, vilket väcker ytterligare misstankar. Myteri vankas men det slås ned omedelbart av ännu en attack av varelsen, de lyckas bränna den men för att vara helt säkra på att det inte kommer fortsätta genomförs ett blodtest. Mycket riktigt visar sig ännu en varelse bland de bundna människorna, inte den smidigaste lösningen på ett problem men ren och skär desperation gör saker med sinnet.
Med resterande icke positiva människor fortfarande vid livet, sprängs rymdskeppet och alla andra säkra ställen på basen. De tar sig till skjulet för att titta in hos biologen som har försvunnit. Genom en fallucka i skjulet får gruppen reda på att generatorn har plockats bort, vilket innebär att det kommer bli svårt att hålla värmen för alla inkluderade. MacReady kommer då till slutsatsen som Norrmännen gjorde; ”Vi måste spränga skiten”. Varelsen, som har tagit biologens form, plockar hälften av de resterande medarbetarna medan sprängmedlen sätts upp, MacReady ser varelsen och konfronterar varelsen en sista gång till en underbar explosion. Ur bråtet kommer en slagen MacReady som är nöjd med sin prestation, in i bild kommer då Childs som inte undersökte falluckan. Båda två oklara om någon av dem kan vara varelsen. Men båda fullt medvetna om att de kommer att dö i kylan tillsammans med varelsen om den fortfarande lever.
Det här är en sådan film där man mer eller mindre är framåtlutad hela tiden. Precis som med Conan är jag helt förbryllad över att jag inte har tagit tag i det här tidigare. Varelsen och dess oförmåga att dö har både sina fördelar och nackdelar, från min sida blir man mer investerad i filmen för man vill verkligen att gruppen klarar sig men det blir samtidigt lite repetitivt när den ständigt kommer tillbaka, men samtidigt har jag svårt att säga vad som är den perfekta siffran för varelsen att överleva. Men jag köper en ostoppbar varelse som ständigt kommer tillbaka då gruppen är ovetande om hur varelsen verkligen fungerar samt den stora ”foreshadowing:en” när de kommer till den Norska basen. Filmen är urtypen för katt och råtta filmer, bara att i det här fallet resulterar det i mer gore, explosioner, paranoia, effekter som är SÅ pass vidriga att man får lust att ta en lång dusch efteråt. Men jag kan inte rekommendera den här filmen nog till folk som inte har sett den. Det enda riktiga klagomålet som jag har är vissa aspekter med kameraarbetet i början, den skakiga filmningen är lagom irriterande men det tar inte ifrån helheten av filmen men en sak som jag fortfarande tänker på. Annars är det John Carpenter i sin toppform och har charm som räcker och blir över, mycket till filmens fördel. Så gå och se på den för guds skull!
Om ni har några tankar kring filmen som jag har missat eller om ni bara känner för att snacka om den är det bara att kasta ut dem. Ha det gött, tills nästa gång!
//Calle
10/10
Filmsmakarna Podcast 